Blogg

Att komma ut ur HS-garderoben på skrämda stapplande, skakande ben…

VARNING. Mycket utlämnande, känslig och privat text.

Syftet med att jag väljer att öppet, ärligt och framförallt utan skam, berätta om HS och mitt liv är att jag vill bidra till att fler ska veta vad HS – Hidradenitis Suppurativa är, att det finns och att vi som drabbats lider.

KANSKE vi kan påverka sjukvård och politiker att ta denna sjukdom och oss som lider på allvar och ge forskning på området högre prioritet men framförallt ge oss en plats i samhället, utan skam och skuld, mötta av empati och värme.

Mitt helvete startade när jag var 13 år. Jag fick en stor böld i ena armhålan. Den gjorde vansinnigt ont och jag blev halvt förlamad eftersom alla rörelser påverkade smärtan. Min mamma tog mej till doktorn som klämde, rörde och orsakade ohyggliga smärtor. Han, som skulle hjälpa mig, blev min torterare och jag blev plötsligt ett testobjektet, fast i klorna på denne nyfikne doktor. Jag ville gå hem. Han ville öppna den så klart, men det behövs bedövning först dock och fram kom den där sprutan som skulle ta bort det onda, sa de… Han stack den rakt in i bölden och tryckte in mer vätska än det fick plats och det kom så klart ut tillsammans med annat, han provade igen och igen och till slut, efter en evighet av fruktansvärda plågor och skräck, där jag led i det tysta, bitit mina läpparna och hoppades att skräcken i mina ögon ska få mamma att ta mej hem eller i alla fall sköterskan att se min rädsla så säger han, till min mamma, inte till mig, att han behöver göra det utan bedövning. Håll hennes armar sa han och alla höll, skalpellen skar djupt i mitt otroligt ömma skinn.

Att jag inte dog där och då. Om jag vetat då, som 13-åring, att detta var en kronisk sjukdom, med ett namn, som jag kommer att leva med resten av mitt liv, som kommer att definiera mig, diktera mitt liv och mina barns och mina pojkvänners liv, varje dag framöver?

Då hade jag nog ställt mig framför nästkommande tåg.

Så har det inte blivit även om det funnits otaliga stunder där det absolut varit en möjlighet för att fly det som skapat så mycket lidande genom åren.

Jag vet egentligen inte vem jag är utan min sjukdom. Men den har samtidigt givit mig oändliga erfarenheter som jag delar med alldeles för många som lider av HS men även andra som lider av olika smärta och sjukdomar.

Vem stängde jag in i det tillintetgjordas hörn av mitt medvetande?
Vem kunde jag ha varit? Blivit?

HS har satt gränser för vad jag kan ha på mig.
Vad jag kan göra.
Vad jag kan lova.
Vad jag kan ta på mig att göra.
Om jag kan komma nästa helg på fika.
Om vi kan åka på den där semestern.
Om jag kunde ta barnen till badhuset som de älskade de få gånger det gjordes.
Om jag kunde ha sex när jag eller min partner vill.
Om jag kunde bli rörd på den mest intima delen av kroppen.

Lögnerna inför andra.

Den har satt alla regler för vad jag gör, vem och hur jag är. Jag har tillåtit HS att begränsa mig.

Men allra mest förutom HS självt, SKAMMEN som följer denna sjukdom.

Jag har mycket sent i livet accepterat min sjukdom, den inkräktare i mitt liv, den som begår och har begått övergrepp på mig mentalt och/eller fysiskt, varje dag sedan den ödesdigra dagen jag fick min första.

Mina erfarenheter från sjukvården, särskilt den första gjorde att jag hellre led genom mina återkommande bölder i ljumskar och armhålor innan jag i absolut värsta fall gick till doktor. Jag har gjort laseroperationer som istället gjort att de återkommit genom fistelgångar och i ärren.

Jag har istället mitt eget operations kit och för 10 år sedan var det första gången jag fått en lokalbedövande salva utskriven för att slippa skära i mig själv helt utan bedövning. Den var dock onödig eftersom det blir ett så stort inflammerat område vid infektionen så den sortens bedövning hjälper inte på stora smärtsamma områden.

Ljumskarna och armhålorna, något fåtal vid brösten och nacke, har varit de ställen jag fått mina otaliga bölder i.

I ljumskarna och de yttre blygdläpparna, det som borde vara mitt skönaste område, är för mig alltid ett område som jag är otroligt rädd om, rädd för och mitt minfält döljer jag, alltid. När jag har aktiva bölder, blir alla rörelser en kamp mot smärtan.

Allt från att gå, sitta, ligga gör ont. Att duscha, gå på toaletten, ha på sig kläder gör ont. Att hosta gör ont, rörelser gör ont. Att leva gör ont.

Att upptäcka kraftigt blödande när man exempelvis i dessa perioder upptäcker blod i toaletten ger ett sådant befriande lyckorus så ni anar inte.

Stora blödningar är, vid aktiva bölder, underbart för det betyder att det otroligt onda, den genomdjävulusiska smärtan snart är mindre, kanske över, just där, för denna gången. Makabert egentligen.. Visst låter det helt makabert och galet äckligt?

Men det är min vardag, som jag delar med många.

Jag har lagt en förmögenhet på trosskydd, kompresser, speciell tejp eftersom min hud följer med när de vanliga tejperna används. Det ger sår runt såren som jag måste fortsätta tejpa trots att det ibland inte finns hud att fästa den på.

De skamfyllda stunderna i mitt liv har varit alldeles för många. Allt från att vid födslovärkar bli undersökt av läkare och barnmorskor i nedre regionerna där jag var full av kompresser som döljer variga sår på lår och i ljumskar till att skämmas för ärrighet om någon råkade se min nedre region såsom partners eller gynekologer. Luktande sår i armhålor och alltid täckande kläder.

Lögnerna om varför man faktiskt varit hemma många gånger eftersom bara ordet BÖLD ger vilken människa som helst kräkkänslor, så kan man ju inte säga att man har en sjukdom som ger uppkomsten till sådana mer eller mindre hela tiden.

Längtan efter att få vara en kvinna i vilka underkläder jag vill, bära vilka fina ärmlösa klänningar jag vill. Att kunna ta långa sköna promenader, kanske springa när jag vill.
Jag älskade att cykla en gång i tiden, jag skulle fortfarande vilja ha en cykelsemester.

En dröm. Min dröm.

Istället har jag varit en porslinsprinsessa, inte en söt sådan utan i min tankevärld en äcklig och vidrigt monster, dock ömtålig, fylld med skam och självförminskning,  instängd i HS-buren av självregleringar för att överleva, för att passa in och för att vara allt det som samhället kräver av oss.

För att inte visa att man är den som människor sprider videos på där man tömmer bölder och kommentarerna är fyllda av avsky och äckel för den stackars människa som lider.

Ingen av oss vill vara den som andra äcklas av.

Det finns de som har det otroligt mycket värre än mig. De som har otaliga på samma gång på ryggen, rumpan, ja hela nedre regionerna. Jag har en till tre-fyra mestadels hela tiden någonstans. Dagarna jag är/har varit helt utan smärta eller med rädsla för att det snart kommer nya är lätträknade. Längtan efter att kunna vakna upp varje morgon, ta på sig det man vill, göra det man vill och kunna vara som alla andra produktiva nyttiga människor är och har alltid varit stor.

Den största delen av denna sjukdom har ändå de psykiska påfrestningarna varit.

Att ständigt kämpa för att hålla huvudet ovanför vattenytan och fortsätta simma, som Doris i Hitta Nemo säger.

Tröttheten eftersom jag i sömnen alltid är kontrollerande, när jag ibland inte kan skära hål eftersom smärtan är för stor, så kan jag riva hål på natten eftersom det då inte känns, egen nedsövd sömn. Jag rör mig alltid kontrollerat och vaknar konstant.

Depressionerna kommer ofta snabbt vid varje känsla av en ny böld som är på gång, den avgrundsdjupa sorgen över den jag skulle ha kunnat vara, den stora skuld över att inte kunna vara den produktiva individ samhället kräver, samtidigt som det finns en så stor sorg över att vi med denna sjukdom inte vågar synas eller höras.

Då upptas jag Av skam. Av äckel av sig själv. Av självmordstankar.

För länge sedan ville jag, som alla andra, gå på fest, hitta på saker, åka till ställen med andra men alltför ofta blev jag tvungen att ställa in. Ganska snabbt i mitt liv slutade jag säga att jag kommer utan hittade mer och mer på förhinder, hellre det är den konstanta besvikelsen hos andra när jag återigen inte kom. Slutar planera saker, vem vet om jag kan. Leka med barnen som små, åka och bada eller vad som  helst, kan jag? Vet ej.

Du behöver gå ner i vikt, du behöver röra på dej, du behöver och du måste.. Ja jag vet alla måsten och vad jag behöver men allt det jag inte kan då? Det jag inte kan säga till alla människor utan istället blir man kanske pålagd en massa olika negativa stämplar såsom lat, opålitlig (kanske inte kommer), inte vill och så vidare.

Vi låtsas inte om smärtan, hemma kan vi knappt ha byxor på, eller röra armarna, men måste vi ut, arbeta eller så, kan ingen se på oss om det gör ont, många av oss har lärt oss leva med detta, dölja, trots att smärtan sliter oss samman inifrån, tills vi av ren tur sätter oss lite fel och man känner hur det brister och äntligen kan blödandet börja men det är åtminstone utan den djävulusiska smärtan. Frihet. Befrielse.

Alla, oavsett frisk eller sjuk, har en plats i samhället. Vi är inte bara en belastning, vi kan vara en tillgång om samhället anpassas till människor och om inte alla som inte passar i formen kastas på skämshögen som värdelösa. Det är dags att människor kommer först. Ingen av oss som är drabbade av sjukdom har valt det, troligen har vi alla stått i kön för att födas som friska, eller som samhället skulle definiera det: produktiva.
Kanske har våra själar valt detta för att vi vet att vi kan klara av det och för att många har förstått att livet handlar om annat, annat än det konstruerade samhälle och de påhittade normer och värderingar av vad en människa är och bör vara.

Kollektivet räknas när vi är nyttiga och produktiva, inte när vi faller utanför normen.

Inte bara lider vi av smärtor från helvetet när huden är tänjd till bristningsgränsen, alla sörjer vi som på något vis inte är födda felfria, de olidliga dagar vi genomlever och det vi förlorat. Ett liv utan skräck, smärtor, skam, lögner och djupa depressioner och självmordstankar.

Vi sörjer att inte kunna vakna varje morgon utan att ens tänka på smärtor eller att behöva skära upp smärtsamma områden på kroppen där huden knappt håller ihop, där områden runt om är så ömma så minsta rörelse är otroligt smärtsamma.

Vi sörjer även att de nära och kära vi delar livet med måste anpassa sig till våran situation, det drabbar inte bara oss som lider. De vi lever med lider också.

Över 30 år med HS so far, kanske 30 till vad vet jag, men fan, jag har fått nog av att känna att jag är fel, att jag är problemet i samhället tillsammans med alla andra som lider av olika diagnoser. Samhället måste skapas utifrån allas behov, inte utifrån ett kyligt produktivt behov.

Men förlusten av ett liv, mitt liv, har lämnat mig ärrad. Ganska Ensam. Bitter. Tanken på vem jag kunde ha varit, men samtidigt vet jag inte om jag skulle ändra något. HS har gjort mej starkare, givit mig djupare kunskap, empati och förståelse än ett liv utan svårigheter någonsin skulle kunna ha gjort.

Bli gärna stödmedlem så vi kan bli tillräckligt många så vi kan ta detta till politikerna, eller om du känner någon med samma diagnos, tipsa dem om föreningen.

https://www.hsforeningensverige.se/   Till HS-föreningens hemsida

Vill lägga till en dikt som jag skrev nyligen med just min kropp och HS i tanken.

Till Min kropp

Min kropp är mitt slott, det är den kropp jag är född i
Och jag jämför den med alla andras, varje dag.
Men mitt slott har mycket att renovera däri,
Och vem har varit taskigast mot den? Jo jag.

Jag ser på den nu som något att vörda,
något att älska och bry sig om
lidandet av det som plågar har jag fått skörda
men det djupa hatet mot den, har legat där bakom

Efter många, många år av smärta och sorg
Med nya ögon ser jag på den nu
Jag bor i detta slott, denna ändå fungerande borg
Det jag anklagat den för, får mitt hjärta att gå itu

Acceptansen var svår men jag har kommit till den stund
Där jag nu kan se tillbaka på mitt liv
Min kärlek, styrka och själ var min grund
Av mitt slott jag ändå lyckats skapa ett vackert liv..

Älska dig själv <3

Vänta, jag ska bara…

Det är 1985. Min mamma och pappa skiljde sig det året. Jag och min lillasyster flyttade med mamma och de två äldre syskonen hade redan flyttat hemifrån. Vi flyttade från den stora trygga villan i samhället för att tillfälligt bo i lägenhet tills mamma visste var vi skulle ta vägen.

Lite småfinnig i ansiktet som de flesta högstadieelever var jag nog i 14-årsåldern. Fick också småfinnar mellan låren och uppåt ljumskarna men tänkte att det var säkert normalt det också, speciellt eftersom jag var lite överviktig och det alltid blev friktion och ”hud mot hud”.

Jag minns att jag och min lillasyster skulle åka till pappa över helgen och jag hade så vansinnigt ont precis över svanskotan. Jag hade känt som ett tryck och varit öm i någon vecka, men nu var det outhärdligt. Hade stora problem att sitta men behövde tillslut gå på toaletten ändå. Märkte först ingenting, men sen kom stanken… och känslan av att det rann och hörde hur det droppade i toaletten.

Det var min första upplevelse av en pilonidalcysta. Även om det var pinsamt så pratade jag med min pappa om det som hänt. Han berättade att han haft en likadan i övre tonåren. Även min faster visade det sig.

1991 var det dags igen för pilonidalcystans återkomst. Jag fick skjuts till akuten och låg i baksätet för att det gjorde så fruktansvärt ont. När de skar i den så utrymdes hela undersökningsrummet på personal, fönstret åkte upp på vid gavel för att vädra ut den vidriga stanken – och jag skämdes… men så galet lättad samtidigt. Det man gjorde annorlunda denna gång var att lägga ett dränage så den fick läka ihop långsamt. Jag har inte besvärats av den mer, bara känt lite tryck över området i samband med ägglossning.

Finnarna i ljumskarna blev till bölder under åren som ung vuxen. Bölderna blev ärr som mörknade i blå/svart. Oftast hade jag allt någon som var aktiv. Fruktansvärt pinsamt vid umgänge med killar. ”Vänta, jag ska bara gå på toaletten – kommer snart tillbaka!” Och så avlägsnades kompresser och kirurgtejp och lampan släcktes absolut innan jag vågade visa mig naken.

Jag fick även bölder på och under brösten, men det stillade sig ganska snart. Bara för att vandra vidare mot armhålorna. Stora områden täckta av bölder. Inte som i ljumskarna där jag mer haft en och en utan som ett helt gruvschakt under huden med gångar och fickor. Huden blev mycket skör tillslut och läkte aldrig riktigt helt. Som värst blev det efter att min dotter föddes 1997.

Jag blev remitterad till en plastikoperation som genomfördes men med usla resultat. Huden var för tunn och gick inte att sy ihop. Då beslutades att jag skulle få genomgå en laseroperation. Jag blev diagnostiserad först då med HS grad 3. 18 år senare.

2003 gjordes en laseroperation i båda armhålorna samtidigt. Det tog jättelång tid för ju mer man öppnade av huden ju mer gångar fann man. När det bara var frisk underhud kvar bedömdes jag som klar. Nu följde flera veckor av läkning och omläggning. Såren skulle ju läkas inifrån och ut, vilket tar tid. Men jag har inte haft några besvär efter det, inga nya bölder har tillkommit. Bara två gigantiska ärr.

Jag fick erbjudande att göra laseroperation även i ljumskarna men tackade faktiskt nej till det. Jag orkade inte göra det just då och har inte heller känt behov senare heller.

Åren gick och en och annan enstaka böld bråkade med mig i ljumskarna. Fick vid något tillfälle en på smalbenet – helt random. Har aldrig hänt tidigare, eller senare heller för den delen. Jag gick upp ganska mycket i vikt mellan 2008 och 2012. Under den perioden kunde jag känna att utbrotten ökade något. Även mitt allmäntillstånd försämrades, jag sov dåligt på grund av snarkningar och låg i riskzon för diabetes.

2012 gjorde jag en gastric-bypass operation och gick ner totalt 40 kg. Jag har levt i stort sett fri från mina gamla plågoandar sedan dess, men nu när jag närmar mig 50 år så blossar det i ansiktet. Rosacea säger hudläkaren, men det vill inte ge sig trots behandling.

Sammanfattningsvis när jag ser tillbaka på min resa med HS så finns det klara tidpunkter för när det varit sämre och bättre. Sämre i tider av mycket stress och hormonpåslag samt att den ärftliga faktorn också spelar in kontra mer besvärsfria tider med vikt och hälsa i balans.

Min stora önskan är att ungdomar och unga vuxna tidigt kan få hjälp genom att skolsköterskor, skolkuratorer, ungdomsmottagningar, och läkare vid vårdcentraler har de grundkunskaper om HS som krävs för att ge adekvat hjälp och rådgivning. De ska inte behöva vänta 18 år för att förstå att det är en riktig sjukdom de lider av och att lindring och hjälp finns att få. Ungdomar och unga vuxna har tillräckligt dålig statistik kring psykisk ohälsa utan att HS ska vara ytterligare en bidragande faktor.

Jorden runt med HS

Sommaren 1979 när jag var 16 år fick jag en knöl i ljumsken. Det var bara en knöl och den utvecklades aldrig till en böld. Jag var så klart orolig att det kunde vara en cancerknöl så jag gick till doktorn och fick veta att ”det är en inflammation i hårsäcken så det är helt ofarligt”. Om det var min första känning av HS vet jag inte, men antar att det var min första HS-knöl.

Åren gick, jag slutade gymnasiet, gick en sekreterarkurs i Stockholm, hade en hattaffär i Skänninge, läste förvaltningslinjen i Örebro och sedan hösten 1988 åkte jag till Portslade i England för att läsa engelska på en folkhögskola. Jag promenerade väldigt mycket och efter ett tag fick jag en böld på insidan av låret, halvvägs ner till högra knät. Den växte, gjorde ont och sprack, växte, gjorde ont och sprack. Tyckte det var förbaskat jobbigt, men det var inget jag sökte för. Jag fick en halsinfektion och var tvungen att gå till läkare p.g.a. den och fick en antibiotikakur. Bölden försvann och kom inte tillbaka.

Livet fortsatte. Jag flyttade till Stockholm och i december 1989 började jag arbeta på Utrikesdepartementet (UD). Blev överlycklig när jag fick min första utlandstjänst i augusti 1990. Jag styrde kosan till Teheran, Iran. Och det var där det började. Jag gick ner 22 kg de första 4 månaderna och då fick jag en ”ficka” under höger arm som läckte var. Så när jag i februari 1991 var i Stockholm gick jag till en läkare på Sergelkliniken. Han opererade bort en svettkörtel under höger arm (en liten klump med ca 10-12 ”finnar” på sig). Det hjälpte ett tag.

Jag träffade min slovenske make i Teheran och vår äldsta dotter var 7 månader när vi lämnade Teheran i november 1993 och vi begav oss till Slovenien. Min HS höll sig bra i schack och ställde inte till för mycket problem och livet rullade på. Dotter nummer två kom i januari 1996 och mina problem var inte så stora under dessa år. Det var först 1998 som jag tyckte att bölderna under armarna störde mig så mycket att jag gick till en hudläkare. Han gav mig en A-vitamin-kur under 6 månader. Bölderna försvann under armarna i ca 1 år, men istället fick jag några små i ljumskarna där jag inte hade haft några tidigare.

Det gick några år igen, vi byggde nytt hus och lämnade den slovenska kusten för staden Kranj, där min make växte upp. Barnen började skolan. Hos en dermatolog i Ljubljana blev jag erbjuden hårborttagning under armarna (gratis, som ett försök till hjälp som hon sedan skulle kunna använda på andra). Eftersom jag vid denna tidpunkt flackade runt och vikarierade på olika ambassader valde jag att avstå detta och åkte iväg till Luxemburg och jobbade istället. Hösten 2002 sökte jag mig tillbaka till UD och en tjänst i Islamabad, Pakistan. Så i januari 2003 begav sig hela familjen med vårt pick och pack till Pakistan. Under de 2 ½ åren kom bölderna och gick. Det var bara en böld som ställde till problem och det var en böld jag fick under högra bröstet. Jag kunde inte ha BH på mig så jag tog packtejp och tejpade upp brösten vilket lockade till många skratt på jobbet! När jag till slut med hjälp av alsolsprit fick ut bölden blev det ett stort hål rakt in. Så jag frågade FNs medic hur jag skulle göra med det. Läk det inifrån och ut med hjälp av koksaltlösning svarade han och det gjorde jag.

Sommaren 2005 fortsatte vi till Riyadh i Saudiarabien och jag kan inte komma ihåg att jag under mina tre år där hade särskilt mycket problem med mina bölder. Lite alsolsprit då och då under armarna. Ska väl tillägga att jag alltid varit väldigt öppen med min sjukdom vad gäller familj, vänner och kollegor. Alla har vetat att jag har en ”böldsjukdom” som inte någon hört talas om och heller inte känt någon annan som har det, så på det sättet har jag alltid känt mig rätt ensam.

Sommaren 2008 fortsatte resan till Lusaka, Zambia. Samma sak där de första två åren. Lite bölder då och då, med alsolsprit under armarna. P.g.a. stress började jag gå upp i vikt (alltså ingen koständring eller andra ändringar i mina vanor) och bölderna blev större och tog längre tid att få bukt med. Kulmen kom när flytten gick till Stockholm i november 2010. En av de kallaste vintrarna, stress, och att komma tillbaka till Sverige efter över 20 år utomlands och med en familj som aldrig bott i Sverige, början av klimakteriet med hormonförändringar osv. I två år gick jag runt med bölder som bitvis kändes som tennisbollar under armarna. Alsolspriten flödade! Min lille ”Dreyfuss” (Dr. Dyfan Lewis) skrev ut en antibiotika som inte hjälpte. Då jag arbetade med svenska ordförandeskapet i Barents och Arktis reste jag mycket i arbetet och det blev inte av att jag gick till någon hudläkare, utan jag stod ut med mina tennisbollar, smärtan och alsolspriten under armarna.

Sommaren 2016, bestämde jag mig för att det var dags att trappa ner, så jag lämnade mitt arbete på UD. Började resa för nöjes skull istället och kom till slut till en hudläkare i Motala våren 2017 och det var då jag fick diagnosen HS, Hurley III. Tyvärr har ingen behandling hjälpt efter det. Antibiotikan gjorde det värre. P-piller Diane kändes som om det hjälpte lite grann, men blev ombedd att sluta, troligtvis för att jag efter 3 månader fick mens när jag gjorde en veckas uppehåll. Tyvärr har problemen i de intima regionerna blivit mycket värre de senaste fem åren, så för mig har det blivit värre ju äldre jag blir.

Så under min jorden runt med HS har jag mest använt ”egenvård” för min HS. Gjort det bästa jag kan för att lindra symtomen när skoven kommit och tagit smärtan även när den varit som värst.

Någon bot för HS lär inte komma under min livstid, men jag har hopp om att det någon gång i framtiden ska komma ett botemedel för denna smärtsamma och jobbiga sjukdom. Jag hoppas också att HS kommer uppmärksammas mer bland forskarna här i Sverige. Utomlands har man kommit betydligt längre.

Utan bedövning!

Året är 1990 och jag är 25 år. När jag vid ett tillfälle ska på fest med min nya pojkvän till hans vänner får jag min första böld i ljumsken. Eller, rättare sagt, jag trodde att jag fått en jättefinne. Den satt så illa till, precis i troskanten. Jag försökte plåstra om den så trosan inte skulle skära in i den.

Det gjorde så ont och det kändes som det var flera knivar som skar rätt in i ljumsken. Trots omplåstringen gjorde det fruktansvärt ont och jag kunde inte gå ordentligt. Med stel gång – och sakta – deltog jag i festen. De övriga gästerna såg ju att jag gick lite stelt och undrade. Jag tyckte att åkomman var pinsam så jag sa att jag hade ont i ryggen. Att sätta sig ner var plågsamt och att resa sig upp precis lika plågsamt.

Under några år återkommer bölder i både ljumskar och skinkor. Jag har periodvis svårt att gå eftersom det är så ömt. Att sitta ner går inte och jag hittar ett sätt att sitta längst ut på stolen eller sitta kors med benen och sitta på den minst onda skinkan.

När jag söker för en böld på skinkan och visar den för sköterskan och sedan doktorn kan de konstatera att det är just, en böld. Den är infekterat med borde skäras i. Får förklaringen att eftersom den är infekterad går det inte att bedöva. Därför sätter doktorn skalpellen i bölden utan bedövning. Efter det får jag besöka mottagningen varje dag i några dagar för omläggning. Ja, det är ju svårt att göra det själv…

Skalpellen kommer fram utan bedövning några gånger till och jag får ligga med rumpan i luften för omläggning många gånger till.

Inte ett ord om att detta är en sjukdom. Ingen kan svara på varför jag har fått det här. Ingen kan svara på hur jag kan behandla för att slippa få bölderna.

Jag känner mig bara äcklad, smutsig och väldigt ensam.

Vid ett tillfälle söker jag akut. En stor böld har blossat upp i ljumsken och jag har så ont så jag gråter, kan knappt gå, mår illa och känner mig svimfärdig. Doktorn jag träffar på Akuten ger mig bedövning och sedan skär han…

Läkarbesöken kommer och går. En del har en idé om att antibiotika ska hjälpa mig. Får prova flera olika sorter men det är bara en temporär lösning.

Det är fortfarande ingen som har några svar på mina frågor – och jag fortsätter att plåstra om, lär mig att röra mig så det inte ska göra ont och jag är rädd för att någon av bölderna ska spricka så det ska vara/blöda igenom både bandage och kläder.

Jag hittar ett sätt att dölja mina bölder när jag träffar en ny man, jag slutar att gå till badhuset, klär mig aldrig i bikini/baddräkt och badar inte på stranden. Jag känner mig äcklig och har en böld spruckit som luktar tycker jag att hela världen känner hur illa jag luktar.

Efter många år kommer jag äntligen till Hudmottagningen. Jag visar upp mina bölder och läkaren kan konstatera att jag har – just bölder. Jag får just inga svar av henne heller men hon tycker ändå att hon borde göra något och skickar mig till ett större sjukhus med en större hudmottagning. Även där får jag visa upp rumpan med alla bölder. Inte heller där får jag svar på mina frågor. Efter alla antibiotikakurer får jag Roaccutan.  Jag läser om det på nätet och blir både skrämd och lättad – det är nu som eländet ska bort.

Det går några veckor och jag får alla biverkningar man kan tänka sig och det blir ett abrupt slut på behandlingen.

Efter alla år har jag nu vant mig vid att hela tiden anpassa mitt liv efter bölderna och har alltid kompresser med i handväskan, klämmer och trycker på en del som är sprickfärdiga, lägger om och fortsätter att sitta på kanten på stolen eller ena skinkan.

Områdena kring ljumskarna verkar vara mättade på böldutbrott och jag upptäcker att bölderna hittar andra ställen som bakom öronen, på insidan av låren, i armhålan, på området mellan skinkorna och låren samt på ena bröstet. Oftare och oftare händer det att de inte spricker utan går tillbaka. Kvar finns mörka fläckar som är hårda och rätt som det är kan de blossa upp igen.  Hur många svarta ärr har jag nu på kroppen? Hur många små bölder har jag haft? Det börjar klia och snart hittar jag utbrott på venusberget och på höfterna.

Jag googlar och googlar.

Inte förrän omkring 2015 hittar jag information om Hidradenitis Suppurativa (HS) och Facebook-gruppen.  Det är först då jag förstår att jag inte är ensam om problemen. Jag läser och läser och tar del av andras berättelser och förstår också att det inte bara är Hudmottagningen i min hemstad som har stora brister om sjukdomen.

När jag får min andra böld på ena bröstet tar jag kontakt med Hudmottagningen för en kontroll. Känner ett obehag att det finns en knöl just där – tänk om det inte ”bara” är en böld? Jag har också en viss förhoppning om ett gott samtal med hudläkaren eftersom jag ju faktiskt har ett namn på åkomman. Hon tittar lite på bölderna, ber en sköterska att hämta Kortison och förklarar för mig att hon tänker spruta Kortison i båda bölderna ”för att det brukar ge ett bra resultat”. Medan jag ligger ner visar jag henne ”en gång” under armen och frågar henne om hon tror att det kan vara Hidradenitis Suppurativa. Hon svarar: ja. Detta blir inskrivet i min journal och jag får diagnosen 16 oktober 2016, alltså drygt 26 år sedan första utbrottet!

Vi verkar ju vara överens om diagnosen och jag tänker att hon kanske visar intresse för om jag haft fler bölder, hur länge jag haft dem och vilka besvär jag har. Hon verkar inte alls intresserad utan frågar bara om det var något mer jag ville. Det är precis där och då jag tappar både mod och engagemang och tackar för mig och går.

Ungefär samtidigt som jag får diagnosen börjar det pratas om att starta en patientförening i FB-gruppen. Efter mycket skrivande och många möten föddes föreningen 2016.

Så här i efterhand hade jag kunnat drivit på mer vid besöken på hudmottagningen, men samtidigt kände jag mig bara ensam och äcklig. Förhoppningsvis kommer sjukdomen på agendan vid läkarkonferenser och att fler visar intresse och vill forska om den. Min förhoppning är att föreningen sprider kunskapen vi alla med sjukdomen besitter, informerar och slutar skämmas. Jag önskar inget hellre än att generationen efter mig får all vård och stöttning och att man så småningom hittar ett botemedel, eller åtminstone, en behandling som kan erbjudas var man än bor.

Angelica, 26

Jag började få finnar när jag kom in i puberteten. Min storebror hade svår acne, så vi såg inget konstigt i att jag också fick problem. Hur skulle vi kunnat veta 

att den där första acneliknande bölden egentligen var något annat, bara för att den satt i armhålan?

Det var vinter, jag tror att jag var 12 eller 13 år och skulle sova över hos min farmor. Dagen efter skulle jag iväg och spela fotbollscup och jag hade en stor, illrött inflammerad böld i armhålan som smärtade och dunkade under bh:n. Jag visade den för farmor som la på ett omslag med alsolsprit och morgonen efter satte vi en nål i den och tömde den på var. Annars hade det inte gått att spela med den under en stenhård sporttop.

Vi satte plåster och tejpade med kirurgtejp och jag ljög om det i omklädningsrummet senare – för att jag skämdes. Jag spelade fotboll med liknande problem i tio år till efter det, och folk undrar hur jag kan vara så smärttålig…

Sedan dess har jag gått genom tonåren med förutom finnar i ansiktet och på halsen, bröstet och ryggen även bölder under armarna, på låren, i ljumskarna, underlivet och mellan skinkorna. Tonåren är svåra med eller utan acne, det vet vi alla, men jag blev vuxen med öppna, blödande och varande sår på ställen jag inte skulle önska min värsta fiende.

Jag lärde mig om sex med lampan släckt och jag har så många gånger känt mig så otroligt ful och smutsig. Varje gång jag såg mig själv i spegeln och möttes av stora, rödgula prickar som inget smink i världen kunde dölja sjönk mitt humör i botten. Jag jämförde alla mjuka, lena kroppar omkring mig med mina finnar, sår, kratrar till ärr och stora sprickfärdiga bölder. Undrade hur det var att leva utan smärta på alla möjliga och omöjliga ställen som kunde göra det outhärdligt att ha trosor på sig, en väska på axeln eller att bara sitta rakt upp och ner.

Jag vaknade i blodfläckade lakan och har så många gånger fått retirera in på en toalett med blod och var rinnande ner för låren och sedan gå resten av dagen i fläckiga kläder. Det hände att jag började dricka redan innan jag började göra mig iordning för fest, för att jag brydde mig mindre och mindre ju mer berusad jag blev. För att det var det enda sättet att bli nöjd. Jag tyckte att det var värt det, även om alkohol alltid har rört omkring i kroppen på mig så att bölderna blossat upp ännu mer dagarna efteråt.

Jag skämdes över och äcklades av mig själv och kände ett ständigt behov av att varna och att förklara för nya sexpartners redan innan jag tog av mig kläderna att jag inte har en könssjukdom, och att det inte är smittsamt. Det fanns få saker jag hatade som jag hatade att ta det där samtalet. Nu för tiden har jag bättre självförtroende och skäms inte så mycket längre och har världens mest stöttande och förstående sambo, men ibland känns allting fortfarande bara hopplöst. Jag är mer härdad och mest glad bara jag slipper smärtan, men i perioder hatar jag fortfarande det jag ser i spegeln intensivt.

Jag har ätit Tetralysal och Roaccutan mot acne, och ansiktet har blivit bättre, men armhålor, ljumskar, skinkor, lår och underliv hängde liksom kvar. Där någonstans började jag inse att det var något annat än vad alla de där läkarna hade avfärdat mig med i alla år.

I augusti 2015 började jag med nya p-piller och sjukdomen bara exploderade. Det var första gången jag sjukanmälde mig från jobbet för bölderna, för jag kunde inte göra något annat än att ligga på mage i sängen och vänta på att det skulle gå över.

Jag fick nog. Min mamma och jag började googla och av en slump ramlade jag över en text på 1177 Vårdguiden som inte hade funnits där tidigare. “Det måste vara det här du har”, sa mamma. Jag höll med. Så jag skapade en samtalsguide på hsonline, gick till vårdcentralen, krävde en kvinnlig läkare, presenterade min teori och begärde sedan remiss till hudmottagningen på Sophiahemmet där jag läst att Hassan Killasli jobbade. Det var det enda namnet som dök upp när det handlade om Hidradenitis Suppurativa. HS.

Innan dess hade jag fått höra alla möjliga varianter av “det är bara vanliga tonårsfinnar, det försvinner”, “det är körtlar, det går inte att göra något åt” och “smörj med det här så ska du se att det blir bättre”. Allmänläkare, hudläkare, gynekologer, sjuksköterskor och barnmorskor har alla sett mina problem och skickat hem mig igen, utan hjälp och utan att någonsin fråga hur jag mår. Det tog mig ungefär tio år att få diagnos och behandling.

Idag går jag regelbundet hos Hassan på Älvsjö Hudmottagning och vi jobbar fortfarande för att hitta en behandling som fungerar på min medelsvåra HS. Mediciner fungerar inte, min kropp gillar dem inte. Kortisonsprutor fungerar, för stunden. Sedan slår det tillbaka. Jag har testat så många olika krämer och salvor, men antingen är min friska hud för känslig för dem eller så gör dem ingen skillnad alls. Just nu försöker jag, förutom min redan sedan tidigare till största delen veganska kost, även minska på gluten och avstå från socker.

Det är en evig kamp, men sedan vi startade upp HS-föreningen Sverige och jag fick lära känna Linda, Sara, Karin, Micke, Anna, Mia och nu även Johan så har allting känts lättare. Innan jag träffade dem första gången så hade jag aldrig träffat någon med HS tidigare, aldrig pratat med någon som lider som jag, och det var en stor upplevelse. Jag är så tacksam för det, och mitt främsta hopp med föreningen är att ingen någonsin mer ensam ska behöva gå igenom det jag gick igenom som tonåring.

Artikel på netdoktor.

Livskvalitén – Anna

Livskvalitén: Även om man inte alltid har aktiva bölder så försämras livskvalitén. Som för mig… spelar det ingen roll om de är aktiva eller inte. Det finns så mkt saker jag inte kan göra pga ärrbildning och smärta. Att leka med mina små barn är något jag saknar. Pga smärtan och att huden inte går att sträcka ut är det otänkbart. Jag missar så mkt!

Självkänsla: Jag har alltid haft och har väldigt bra självkänsla. Men utan rätt personer i min omgivning som visar förståelse skulle den säkert vara i botten. Självklart kommer vissa dagar, speciellt vid aktiva bölder, känslan av hopplöshet, varför jag, livet är orättvist mm.

Arbetsliv: Jag arbetar som personlig assistent vilket innebär många tunga moment. Jag har i omgångar varit sjukskriven men nu har jag varit hemma sedan 26 juni 2017. Jag har förstått att jag är tvungen att utbilda mig till något yrke som innebär att inte röra på armarna för mkt, gärna ligga på sidan, inga större rörelser överhuvudtaget, gärna dropp och kateter eftersom jag oftast behöver hjälp att ta mig upp. Ett sådant arbete finns inte….

Relationer: 2004 gifte jag mig, för första gången. Han hade ingen förståelse alls för min sjukdom och då hade jag bara 2-3 utbrott per år. 2008 träffade jag min ”soulmate”. Han har sina egen problem med Asperger, ADD och Anpassningsstörning. Men han har en ödmjukhet som många andra saknar och han älskar att vara behövd och jag behöver honom verkligen. Fördelen med Asperger är att man har ett specialintresse och min man har min HS som sitt. Han hjälper mig med allt och lite till. Vi har 4 barn varav 2 är gemensamma. Therese är 12, Mathias är 11, Bella snart 6 och Alwin 2. Jag behöver hjälp med att komma ur sängen, klä på mig vissa plagg, duscha, borsta håret och ibland även skära min mat. Min HS förvärrades efter sista barnet så de senaste 2 åren har den spridit sig från att vara koncentrerad under armarna till båda brösten, höger skinka och höger ben. Jag har fistelgångar ner till armbågarna och båda brösten.

Min vänskapskrets har minskat men det beror mest på mig. Man har ju fått hört det mesta, även från sina vänner. Som att duscha oftare, använd inte deo osv. Många är inte intresserade av att veta mer. När man har ont och inte kan röra sig ordentligt så är det svårt att ta sig någonstans och jag klarar inte att sitta upp för långa stunder. Så en bilresa på max 30 minuter är vad jag klarar. Sen behöver jag känna mig så bekväm att jag kan lägga mig ner. Det finns tre ställen där jag är så bekväm att jag kan lägga mig och vila i omgångar hos mina föräldrar, min bror och min bästa vän.

Den största utmaningen med att leva med HS är faktiskt att själv acceptera sin sjukdom. Att släppa ilskan och tycka att det är ok att behöva hjälp ibland, att det är ok att ligga en vecka i sängen och att man faktiskt är sjuk. Men det är inte lätt. Det har tagit mig 18 år att komma hit.

Ett eller två ord som beskriver känslan av att leva med HS: Oj bara ett eller två ord… finns så många! Men de första orden som kommer till mig är smärta och saknad.

Om du skulle göra ett medskick till omgivningen för att öka förståelsen för hur det kan vara att leva med HS vad skulle du säga?

Även om sjukdomen ibland inte syns, så påverkar den oss oftast mer än de sjukdomar som syns. Men bara för ni inte ser den så betyder det inte att den inte finns, känns eller påverkar. Tänk er att inte kunna ta den där spontan fikan med bästa vännen, inte kunna åka på någon längre resa med familjen, inte gå på bio eller inte ens kunna leka med dina barn. Ni har säkert alla känt så någon gång, men för oss som lever med HS så går den känslan aldrig över precis som vår HS aldrig går över!

Hur jag ser på framtiden, önskemål/förhoppningar.

I och med starten av patientföreningen HS-föreningen Sverige och vårt samarbete med Abbvie så ser jag ljust på framtiden. Kunskap sprids och förståelsen kommer öka, även inom sjukvården. Vilket är ett måste! Önskemålet är såklart att man snart kommer hitta orsaken till HS och så även ett botemedel. Så min förhoppning är att sjukvården blir mer insatt i HS och likaså Försäkringskassan.

Kram? NEJ tack! Linda Örvind

När jag var 16 år gammal fick jag min första böld i underlivet. Jag var helt förtvivlad och trodde att det var hemorrojder. Jag gick till ungdomsmottagningen och där sa dom att det var värmeutslag. Rådet jag fick var att undvika tajta kläder och använda bomullstrosor. Jag hade bölder i underlivet som kom och gick under några år.

På jobbet sitter jag mycket på huk vilket gjorde det olidligt att jobba när bölden kom. När jag var cirka 28 så fick jag mina första bölder under armarna som gjorde att jag fick sjukskriva mig väldigt mycket från Systembolaget (där jag jobbar) eftersom det är mycket lyftande över axelhöjd. Jag hade bra kontakt med min dåvarande chef så jag fick berätta varför jag var sjuk så mycket periodvis. Jag kunde vara där och sedan efter en halvtimme ploppa bölden upp och jag fick gå hem. Dagen efter när jag kom till jobbet blev jag inkallad till chefen och han berättar att han har googlat HS och lägger fram ett förslag på att vi har en daglig lägesrapport. När bölderna var på gång hade vi en bra kommunikation där jag ibland kunde slippa vara på lagret eller i kassan på grund av bölderna. Vi försökte anpassa mina arbetsuppgifter efter dags-/tim-/minutläget så gott det gick. Jag känner mig så otroligt lyckligt lottad att jag hade en chef som accepterade situationen och gjorde det bästa av den.

31 år gammal får jag min diagnos “medelsvår form av HS“. På grund av mycket ärrbildning och bölder så kunde jag inte lyfta mina armar helt upp. Jag blir skickad till en plastikkirurg som ifrågasätter vad jag gör där. Sedan skickas jag hit och dit. Jag kämpar på och till slut hamnar jag på Hudkliniken i Lund som skickar mig till Malmö för laserbehandlingar. Behandlingarna har hjälpt otroligt mycket för mig, jag har inte lika mycket ärrbildning under armarna och det är lättare att smörja in sig när det är mindre behåring dessutom.

2012 bestämmer jag och min lillasyster att vi startar en Facebook sida. Idag har sidan snart 700 medlemmar. Det bevisar bara hur många vi är i detta avlånga land som är drabbade.

Bölderna…

Mina bölder kommer främst under armarna, vid underlivet och under bysten, men jag har även fått i ansiktet, bakom öronen, på axlarna och i naveln.

Det längsta jag har varit sjukskriven för en böld är cirka 2 månader.

Detta låter kanske som en solskenshistoria för att jag inte använder hårda ord, men HS är en hemsk och olidlig sjukdom med våldsam smärta som vi får hjälpa och stötta varandra med. Ju fler vi är desto starkare blir vi tillsammans. HS-föreningen Sverige behöver 1000 medlemmar för att kunna föra talan till politikerna och där kunna upplysa dom om våran situation och kräva den hjälp vi behöver.

Min dröm är att det kommer finnas en speciell HS-klinik där du har HS-teamet med läkare, sjuksköterska, psykolog och sjukgymnast som tillsammans ser till hela patienten och hjälper hen.

Intervju hos netdoktor.

Michael, 36 år

Jag är 36 år och är odiagnostiserad HS drabbad.

Jag fick min första böld sommaren 2001 och fick då akut hjälp via akuten och kirurgen. Fick min mellan skinkorna och när jag var färdigbehandlad för EN böld i början av 2003 så hade mitt självförtroende och min manlighet försvunnit helt.

Jag var då en illaluktande person som inte kunde gå riktigt eller sitta riktigt. Jag var 20 år och kunde inte sköta min egen hygien själv. Varannan dag hade jag bokade tider hos distriktssköterska som fick göra rent samt lägga om såret.

 Har sedan dess fått en hel del bölder och då i varierande storlek, Då läkeprocessen tar ganska lång tid med hjälpen jag fått så har jag det ganska bra ändå. Men man mår lika dåligt varje gång det dyker upp en ny.

Smärtan, feber, känslan av att vara usel, äcklig ja det är inte trevlig historia. Smärtan kan man stå med psykiskt men att hela tiden känna sig ofräsch gör att ens självförtroende sjunker långt ner.

Sara, 37 år

Jag har haft HS sedan i början av 20-årsåldern efter att jag födde min första dotter.

Jag var helt övertygad om att det var värmeutslag eller inåtväxta hårstrån så jag fick det aldrig kollat. Det började främst i ljumsken, där har jag numera har massor med ärr. På senare tid har jag fått det under armarna också.

Jag hade ingen aning om att det var en sjukdom förrän jag träffade Linda Örvind, som nu är ordförande för patientföreningen, och hon vågade berätta vad hon led av. Först då gjorde jag kopplingen till att det kanske var någonting jag borde kolla upp.

På Lindas inrådan skrev jag en egenremiss till Hudmottagningen i Lund via mina vårdkontakter på 1177 (https://kontakt.minavardkontakter.se/). Där skrev jag helt enkelt att jag hade knölar i min ljumske och under mina armar som ibland sprack och lämnade ärr efter sig. Det tog några månader, men till sist fick jag träffa en läkare som gav mig diagnosen Hidradenitis Suppurativa.

Hur det har påverkat min vardag…

Jag rör inte lika mycket på mig som jag skulle vilja. Jag tränade och sportade rätt mycket tidigare, men det går inte så mycket nu. Jag känner mig ofräsch och tycker inte om att klä mig lätt. Vågar inte simma på stranden med badkläder.